BaraMatilda

Don't you tell her that I give you something that you never even knew you missed

Jag har haft världens mest frustrerande, förvirrade, konstiga dag. Ändå så bra, med en - förjävla jobbig - cykeltur in till Slottskogen för att titta på de arma krakarna som sprang loppet. Fin kvalitetstid med papps, August och farmor. Men jag tror aldrig jag har haft så mycket tankar i mitt huvud som just nu. Om allt möjligt, på alla områden. Jag står och väger fram och tillbaka, ena sekunden vill jag kasta mig på tåget i farten, innan det kört förbi och det är för sent. Å andra sidan tänker jag att det kommer fler tåg, och jag behöver inte stressa fram något. Ibland kan jag undra vad JAG egentligen VILL själv, och vad alla runt omkring mig vill. Tar alldeles för lätt emot åsikter utifrån, och undrar ibland vad som egentligen är min åsikt, min vilja. Och vad som är något jag känner att jag borde göra för att "alla andra tycker att jag ska det".

Jag vet verkligen varken ut eller in.

Och sen en annan grej. Om vi tar en metafor. Som en låga som aldrig helt slocknar. På mindre än en månad har jag helt plötsligt fått smaka på det där. Hur det känns att få ta del av något man suktat efter i så lång tid. Det man trodde var "ouppnåeligt". Helt fantastiskt underbart, fast på så fel sätt, på olika sätt. På ett sätt precis så som man ville ha det, men ändå räcker det inte. Undrar om det hade varit bättre att låta det var, att stanna i ovissheten och vara lyckligt ovetande. Fast näe, kanske inte ändå.

<3