BaraMatilda

Besvikelse gör seriöst ont. Läste precis en grej på Facebook (varför är jag medlem där?), och kände liksom bara hur jag fick en stor klump av besvikelse i magen. Kan inte berätta exakt vad det handlar om, men ni har säkert alla varit med om lättnaden när något riktigt jobbigt plötsligt är över. Ni är av med det, känner att ni kan gå vidare med ert liv och lägga det där bakom er. Hela tillvaron blir plötsligt ljusare, ni känner hur ni lever upp, blir en bättre version av er själva. Allt blir mycket roligare, ni känner liksom att är det såhär det ska vara egentligen?

Men så plötsligt kommer det där krypande tillbaka, det där jobbiga, det som ni trodde ni var av med, för gott. Det som ni absolut inte, på några villkor, vill ha att göra med. Ni tycker så illa om det där att ni helt inte ens vill veta av det, inte vill se det, ni går hellre omvägar för att slippa tampas med det. Det där, det kommer tillbaka. Sakta smyger det sig in i ert liv igen, utan att ni kan göra något åt det. Ni trodde att ni skulle slippa all den där skiten när ni gjorde er av med det där. Men nu inser ni att det inte blev så.

Hopplöshet. Det är en sak ni känner vid sidan av besvikelsen. För det finns ingenting ni kan göra åt saken, ni får helt enkelt bara acceptera det. Trots att det enda ni vill är att skrika högt och länge, slåss hårt och mycket eller helt enkelt bara ge upp och se er besegrade.

Varför?