BaraMatilda

Hatar såna här dagar som idag, när jag ligger hemma sjuk men ändå har fått tillbaka tillräckligt med hjärnkapacitet för att fungera någorlunda normalt. När jag har alldeles för mycket tid till att tänka. Alldeles för lite ork för att verkligen ta tag i något, vilket antagligen inte vore någon bra idé ändå. Tror inte det är bra för mig, kanske inte för någon, att tänka så himla mycket som jag gör ibland. Man blir fett osäker av att bolla miljoner tankar med sig själv. Tankar från de senaste åren bara poppar upp av någon anledning, blandas med dagens känslor och funderingar. Jag borde egentligen inte tvivla på något alls, ändå gör jag det titt som tätt. Ibland känner jag som bilden ovan, vilket är ganska absurt ändå. Ah, febertankar, dom måste ändå vara värre än dom vanliga.

Nu ska jag hoppas på god bättring så att jag kan träffa mitt lilla, underbara resesällskap ikväll.

Nu tänkte jag faktiskt släcka lampan och sova. Det är ju faktiskt en dag imorgon också, även fast jag är ledig, en dag som jag absolut inte vill sova bort (som om det finns en risk..?). Har mycket tankar i mitt huvud just nu, kring vänner och folk runt omkring mig. Hur folk prioriterar, väljer, väljer bort, och hur jag själv - medvetet och omedvetet - gör mina egna val som alldeles säkert också påverkar folk runt omkring mig.

Det märks att vi inte går i skolan längre, det märks att en del av oss har valt olika vägar att gå på, och det märks att vissa vägar ligger otroligt långt ifrån varandra. Kontrollmänniskan i mig blir frustrerad när jag inte kan ha full koll på läget, och organisera allt på mitt sätt. Få allas hektiska scheman att stämma överens med mitt eget. Men jag vet ju att det är såhär det är, att växa upp, att skapa sin egen väg, att bli vuxen. Vilka kvällstankar. Nu ska jag vila hjärnan!

För att uttrycka mig med hjälp av en metafor (som jag är ett stort fan av) så kan jag ju säga att för att beskriva det jag känner just nu måste du tänka dig att du har gått och spanat på en förjävla fin båt i några månader. En sån där riktig höjdarbåt ni vet, allt är liksom perfekt, men den är ändå lite annorlunda och inte sådär äckligt mainstream. Kanske lite otippad för dig från början, men ju mer du tänkt på det, desto mer har du kommit på att: fan vad just den här båten skulle vara bra för mig. Magnifico.

Dock har båten legat under ett sånt där skydd av plast ni vet, vitt stort och fult, så du har inte riktigt kunnat se allt som du velat. Du har fått klura för dig själv. Ta vara på de tillfällen då plastskräpet blåst upp för en kort stund, och du har tyckt dig se saker som du gillar ännu mer. Bra saker. Du har funderat lite på om båten kanske är lite gammal för dig, men ändå kommit fram till att de få, korta gånger du fått se båten har den gett dig mer än alla andra båtar du stött på under ditt liv. Kommit fram till att det inte spelar någon roll hur gammal båten är, om den inte är exakt din stil, om dina kompisar inte heller har båtar i samma stil. Det spelar liksom ingen roll.  

Tänk dig att du har sett hur allt skulle se ut om du fick den där båten, hur dina dagar skulle vara, hur bra du och båten skulle matcha varandra. Ni skulle bli ett med varandra, och alla skulle säga: "Jaha, du menar Britta, ja men det är ju hon med båten!" Ungefär så. Du har gått där, tagit varje chans du fått att se båten, beundrat allt det fina på utsidan, men först och främst är det insidan du tycker så mycket om.

Men så en dag rycks plötsligt det där fula, onödiga plasttäcket av "din" båt och du upptäcker att framme på däck sitter en annan flicka och putsar på båten. Hon ser glad ut, lite skev men söt ibland, och även fast du inte känner henne så vet du med en gång att henne hatar du. Och även om båten inte visar några jättesvallande känslor tillbaka så ser du att den skiner lite extra. Flickan matchar båten på ett sätt som du visste om redan från början, det har legat och gnagt hos dig fastän du har försökt förtränga det. Hon passar båten bättre än vad du gör, alla tycker det. Förmodligen alla utom du.

När du har fått reda på detta, skulle inte du också vilja snöra fast en jävla sten vid foten och hoppa i havet? Tänkte väl det.

Jag satt och tänkte lite (vilket inte händer för ofta), och kom att tänka på en grej som jag hörde häromveckan. Kommer inte ihåg vem det var som sa det, men jag tror det var Ida..? Whatever, det var i alla fall att två killkompisar funderade på att tatuera in HAKUNA MATATA på skinkan. Hehe. Manligt val av plats att sätta tatton på liksom, men jaja. I alla fall, kom på att hakuna matata ju faktiskt betyder inga bekymmer, vilket ju nästan är detsamma som inga konstigheter, som i sin tur har blivit lite av det nya mottot, livsrådet, slagordet, filosofin, ja allt i stort sett, ända sedan lille Linus yttrade dessa ord för nån vecka sedan. Tyckte det var lite lustigt i och med att det var hans lillebror som var en av dem som skulle tatuera in detta vackra budskap. Slump? Eller har helt enkelt hela deras familj hakuna matata som motto? Spelas "Lejonkungen" i bakgrunden när man kliver in i huset och möts man av en dörrmatta prydd med dessa två ord när man kliver över tröskeln? Jag har ju iofs varit där så jag vet att så är inte fallet, men fan va soft att ha den inställningen.

För att referera lite lätt till mitt senaste, sorgsna, lätt självmordsbenägna inlägg måste jag nu säga att även om allt känns skit och piss och helvete, så är det faktiskt nemas problemas. Hakuna Matata. Inga bekymmer. Man är lycklig var dag. Inga konstigheter liksom, det löser sig vafaan. Jag är ju själv i valet och kvalet över vad jag ska tatuera, kanske skulle man gadda in detta motto? Hehe, skämt åsido (var inte orolig Ellinor och alla andra som hoppar av stolen i rena förskräckelsen), men jag gillar't. Från och med nu kör vi på en mer positiv livsanda, på jobbet, hemma, i livet, här på bloggen, ja överallt. Känns livet som ett ösregn, ja men kolla då för fan ut genom fönstret och se att solen faktiskt skiner. Och förstår inte den där pojken/killen/mannen att han är yours to be loved, nä men då är det väl för tusan hans problem. Vad är grejen liksom.. Mm just det, ska det vara så svårt eller.

Det finns faktiskt dom som har det jävligt mycket värre än mig, och säkert värre än dig också. Jag har ett hus att bo i, jag kan krypa ner till havet på några minuter om jag så vill, jag har ett jobb och jag åker utomlands om en dryg vecka. Not too shabby for me. Dessutom ska jag alldeles strax sluta hänga framför datorn och träffa Moa (och förhoppningsvis Tove) nere vid havet. Det ser jag fram emot.

Så, mer hakuna matata åt folket!

Peace Out.

Det är så svårt att prata. Ännu svårare att förklara. Omöjligt att sätta ord på saker jag inte ens kan beskriva.
Jag skulle verkligen kunna skriva en hel bok. Om alla lösa ord, tankar och känslor som ibland bara sliter sig loss och kommer upp till ytan. Som det där såret som aldrig vill läka helt. Det är som att precis när det nästan är färdigläkt så slås det upp igen, gång på gång på gång på gång på gång...
Jag skulle vilja förklara för alla, be om ursäkt för dagar som denna, tacka för att vissa människor finns där no matter what.
Att ett sms, en liten hälsning eller bara några ord kan betyda så otroligt mycket, det betyder allt att veta att ni finns där. Att ni har tålamodet jag själv börjar tappa.
Ni vet vilka ni är, ni betyder, och jag älskar er.

Jag har egentligen inte alls tid att blogga idag, men jag tar mig tiden ändå. Känns som att det behövs. Jag måste egentligen sitta med näsan nere i matteboken, prov på 30 sidor väntar imorgon, men orkar inte riktigt ta itu med det än. Och jag tror inte att jag ska ta itu med det så mycket mer faktiskt, känns som att det jag kan nu, det kan jag och resten kommer ändå inte sätta sig. Jag orkar inte mer, även fast det bara är ett prov kvar så kan det ta sig i häcken, för jag vill ha lov.

Var och pratade med Ninni idag också, för att "bli sams med mina hjärnspöken". Shit vilket offer jag låter som. Men i alla fall, hon är snäll och frågade om jag hade gått ner i vikt, vilket hon antagligen bara sa för att jag skulle bli glad. Men ändå. Snällt. Vi pratade och pratade och snackade även lite om julen och så. Vi såna tillfällen inser jag hur skadad jag verkligen är, hur hjärntvättad jag måste vara. Brutalt, men sant. Jag blir så arg på mig själv, riktigt arg. Jag tycker ändå jag är en rätt klok och förnuftig människa, och är man det så vet man väl ändå vad man sysslar med och vad man tillåter sig själv att göra. Vad som är bra och vad som är dåligt. Vad som är rätt och vad som är fel. Men tydligen inte. Gah.

Ber om ursäkt att jag blev lite väl personlig, brukar inte öppna upp mig totalt här på world wide web, men det är ju trots allt min blogg och ibland måste man ju få uttrycka sig...

Ibland undrar jag om det någonsin kommer bli som det en gång var.
Om allt kommer att bli bra igen.
Jag är så förbannat jävla helvetes trött på den här skiten, på mig själv.
Det må låta emo, men jag orkar inte mer av det här. Jag orkar inte med mig själv.
Jag ser på alla andra, alla normala, underbara människor i min omgivning. Min högsta önskan är att få bli av med det här, att få vara som dem.
Det fungerar inte. Det håller inte. Jag är tillbaks på ruta ett om och om igen.

Precis när jag tror att allt är bra, så finns de där igen. Tankarna, hatet, allt det där.
Det är som ett litet sår. Ingen ser det, för utanpå ser det bara ut som en liten, liten skråma.
Du sätter på plåster efter plåster för att ingen ska se att du gång på gång river av sårskorpan. Sådär som man inte får göra.
Det är ju då det blir ärr, då läker det ju aldrig. Men du gör det ändå. För du kan bara inte tillåta att såret läks.
Vissa dagar, veckor, perioder bryr du dig inte om såret. Du mår bra och glömmer liksom av att du har det. Du är lycklig och allt känns bra.
Sådär underbart.
Men så kommer det igen.
Och du börjar om.

Det blöder på insidan, men inget syns.

Det är jobbigt nu. Jag trodde att jag hade hittat "svaret", men i själva verket har jag bara lurat mig själv.
Det är inget jävla svar, jag mår bara ännu sämre än innan.

Det värsta är att veta att man har människor som älskar en, som faktiskt bryr sig, men som man inte för allt i världen kan ta emot hjälp från. Att vilja mest av allt men inte kunna.
Att vara så jävla fucked up innuti.
Trodde aldrig detta skulle hända mig. Trodde jag var bättre än så.

Hade jag inte haft mina vänner hade jag gått under. Det är vardagen med dem som får mig att glömma, att ha kul, att skratta & le.
Det är i ensamma stunder som verkligheten kommer ikapp, då jag bara vill skrika i en kudde och gråta.
Som nu.