BaraMatilda

Finns inga ord för hur mycket jag tycker om dig min fina ♥

Den senaste veckan har verkligen inte varit särskilt bra. Stressen verkar ha blivit en parasit, ett inneboende litet monster i min annars så lugna kropp. Jag är inte den som stressar upp mig i första taget, det löser sig är lite av min livsfilosofi. Livet är liksom för kort för att gå omkring och oroa sig och stressa upp sig för saker hela tiden.
Den senaste tiden har varit annorlunda. Alldeles för mycket av allting har lett till en bihåleinflammation som inte ville släppa, konstant huvudvärk (och jag som ALDRIG annars har huvudvärk), uppvaknande mitt i natten med jobbiga tankar i huvudet, allmänt dålig sömn. Jag har haft problem att somna, men verkligen inga problem med att vakna.

Jag har varit ledsen den senaste tiden, ledsen, arg och besviken. Ändå har jag hållt skenet uppe dagarna igenom, vilket underlättas väldigt av att man har underbara personer omkring sig, men när jag väl kommit hem till hemmets lugna vrå har det bara brustit och jag bråkat med mina föräldrar om så onödiga grejer.. Dom har fått ta all skit, sjukt orättvist egentligen.

Det är bara det att jag ogillar när saker och ting inte är som dom brukar. Det känns att vi snart ska gå åt skilda håll, vissa av oss har egentligen redan gjort det. Det är fan jobbigt när det känns som att man är den enda i en vänskapsrelation som kämpar för att hold it together. När man försöker gång på gång, sväljer stolheten flera gånger om, bara för att man VILL så himla gärna. Man vill inte förlora allt det där man haft tillsammans, men samtidigt känns det hopplöst att kämpa för något som redan känns, om inte dött, så i alla fall knappt vid liv.

Jag vet att man inte kan göra allting samtidigt och ibland räcker inte tiden till, men det märks så tydligt vilka som verkligen vill och vilka som verkligen försöker, även om det bara handlar om ett litet sms. Människor förändras, true story, men vad gör man när folk man vill behålla som dom är istället blir någon annan?

Jag har världens bästa vänner, och jag är så otroligt glad och tacksam över att ni - ni vet vilka ni är - finns. Jag kommer alltid att finnas här för er, mina närmaste, bästa, underbara, fantastiska. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att förstöra på något sätt, att jag aldrig kommer att göra er ledsna och besvikna. Väldigt sentimentalt och känslosamt inlägg det här, men ibland finns det liksom inget bättre sätt att få ut vad man känner, än att skriva det. Kom ihåg, mina tjejer, ni är bäst och jag älskar er. ♥

Idag skulle min fina mormor fyllt 72 år om hon hade levt.


Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, saknar dig mer än några ord kan beskriva. ♥

Du är underbar, mitt liv hade varit oändligt mycket tråkigare utan dig ♥

Mitt förra inlägg om Ida blev ganska uppskattat (iaf hos henne), så jag tänkte att varför inte fortsätta att sprida lite glädje bland mina vänner genom att göra detta till ett stående inslag i min blogg?

Denna gång skulle jag vilja passa på att skriva några väl valda ord om min vän Cornelia Crafoord. Tjejen med det högst klingande skrattet, det ständiga leendet och det värsta bordsskicket. ;) 
Även Cornelia träffade jag första dagen i ettan. Lärde känna henne gjorde jag inte långt därefter, tror vår vänskap började i krokarna kring kick-offen, middag och allmänt flum hemma hos Carro. Ett av mina första minnen av henne är när vi är hos Carro, vi är i badrummet, håller på att sminka oss inför kvällens bravader. Cornelia ligger i badkaret, hon har jättejättekort hår och helt plötsligt får hon flipp och hoppar ut genom fönstret, ut på altanen. Ja, för man får ju lust med det ibland. Anyway, några hjulningar senare säger det ritsch-ratsch och byxorna är inte längre hela. Classic Cornelia, fick jag senare lära mig. ;)

Cornelia är solstrålen i gänget, som sagt alltid med ett leende på läpparna, de få gånger hon är nere är det inte lätt att själv vara glad. Som ett riktigt feel good-piller helt enkelt. Även de tuffa tider som har passerat har hon tagit sig igenom med en mental styrka jag verkligen beundrar. Förmågan att vända det negativa till något positivt är det inte alla som har, men jag försöker att se och lära av denna pärla.
Har man en dålig dag kan man vara säker på att få sig ett skratt i bamba när denna tjejen ska inta sin lunch. Djup tallrik eller inte, maten ligger utspridd runt tallriken i vilket fall. 18-årspresenten är redan klar: haklapp! ;)

Trots att vi inte känt varandra särskilt stor del av våra liv, har vi upplevt mycket tillsammans, alltifrån samtal om livet & döden på väg hem från havet till att studsandes som bollar sjunga med till Håkan Hellström på Liseberg.
Jag har hittat ett guldkorn bland allt smågrus och jag släpper det inte. Tack för att du alltid visar att du finns där, i vått och torrt, det betyder. Du betyder ♥

Jag älskar dig kompis! <3