BaraMatilda

Ibland undrar jag om det någonsin kommer bli som det en gång var.
Om allt kommer att bli bra igen.
Jag är så förbannat jävla helvetes trött på den här skiten, på mig själv.
Det må låta emo, men jag orkar inte mer av det här. Jag orkar inte med mig själv.
Jag ser på alla andra, alla normala, underbara människor i min omgivning. Min högsta önskan är att få bli av med det här, att få vara som dem.
Det fungerar inte. Det håller inte. Jag är tillbaks på ruta ett om och om igen.

Precis när jag tror att allt är bra, så finns de där igen. Tankarna, hatet, allt det där.
Det är som ett litet sår. Ingen ser det, för utanpå ser det bara ut som en liten, liten skråma.
Du sätter på plåster efter plåster för att ingen ska se att du gång på gång river av sårskorpan. Sådär som man inte får göra.
Det är ju då det blir ärr, då läker det ju aldrig. Men du gör det ändå. För du kan bara inte tillåta att såret läks.
Vissa dagar, veckor, perioder bryr du dig inte om såret. Du mår bra och glömmer liksom av att du har det. Du är lycklig och allt känns bra.
Sådär underbart.
Men så kommer det igen.
Och du börjar om.

Det blöder på insidan, men inget syns.

Det är jobbigt nu. Jag trodde att jag hade hittat "svaret", men i själva verket har jag bara lurat mig själv.
Det är inget jävla svar, jag mår bara ännu sämre än innan.

Det värsta är att veta att man har människor som älskar en, som faktiskt bryr sig, men som man inte för allt i världen kan ta emot hjälp från. Att vilja mest av allt men inte kunna.
Att vara så jävla fucked up innuti.
Trodde aldrig detta skulle hända mig. Trodde jag var bättre än så.

Hade jag inte haft mina vänner hade jag gått under. Det är vardagen med dem som får mig att glömma, att ha kul, att skratta & le.
Det är i ensamma stunder som verkligheten kommer ikapp, då jag bara vill skrika i en kudde och gråta.
Som nu.