All the right friends in all the right places
Den senaste veckan har verkligen inte varit särskilt bra. Stressen verkar ha blivit en parasit, ett inneboende litet monster i min annars så lugna kropp. Jag är inte den som stressar upp mig i första taget, det löser sig är lite av min livsfilosofi. Livet är liksom för kort för att gå omkring och oroa sig och stressa upp sig för saker hela tiden.
Den senaste tiden har varit annorlunda. Alldeles för mycket av allting har lett till en bihåleinflammation som inte ville släppa, konstant huvudvärk (och jag som ALDRIG annars har huvudvärk), uppvaknande mitt i natten med jobbiga tankar i huvudet, allmänt dålig sömn. Jag har haft problem att somna, men verkligen inga problem med att vakna.
Jag har varit ledsen den senaste tiden, ledsen, arg och besviken. Ändå har jag hållt skenet uppe dagarna igenom, vilket underlättas väldigt av att man har underbara personer omkring sig, men när jag väl kommit hem till hemmets lugna vrå har det bara brustit och jag bråkat med mina föräldrar om så onödiga grejer.. Dom har fått ta all skit, sjukt orättvist egentligen.
Det är bara det att jag ogillar när saker och ting inte är som dom brukar. Det känns att vi snart ska gå åt skilda håll, vissa av oss har egentligen redan gjort det. Det är fan jobbigt när det känns som att man är den enda i en vänskapsrelation som kämpar för att hold it together. När man försöker gång på gång, sväljer stolheten flera gånger om, bara för att man VILL så himla gärna. Man vill inte förlora allt det där man haft tillsammans, men samtidigt känns det hopplöst att kämpa för något som redan känns, om inte dött, så i alla fall knappt vid liv.
Jag vet att man inte kan göra allting samtidigt och ibland räcker inte tiden till, men det märks så tydligt vilka som verkligen vill och vilka som verkligen försöker, även om det bara handlar om ett litet sms. Människor förändras, true story, men vad gör man när folk man vill behålla som dom är istället blir någon annan?
Jag har världens bästa vänner, och jag är så otroligt glad och tacksam över att ni - ni vet vilka ni är - finns. Jag kommer alltid att finnas här för er, mina närmaste, bästa, underbara, fantastiska. Jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att förstöra på något sätt, att jag aldrig kommer att göra er ledsna och besvikna. Väldigt sentimentalt och känslosamt inlägg det här, men ibland finns det liksom inget bättre sätt att få ut vad man känner, än att skriva det. Kom ihåg, mina tjejer, ni är bäst och jag älskar er. ♥
