BaraMatilda

Jag har inte följt Liv's blogg. Jag var inne på den för första gången idag, och läste hennes sista inlägg. Jag blev så sjukt berörd att jag nästan inte kunde hålla tillbaka tårarna. Det inlägget var skrivet av en människa vars liv tar slut i morgon kl 20:00. Det tar slut. Finito. Hon kommer att dö. Det var när det gick upp för mig att en nu levande människa hade skrivit att hon kommer att dö imorgon, som tårarna kom. Jag vet inte exakt varför jag grät, om det var av sorg, rädlsa, ilska eller bara av ren hjälplöshet. Kanske en blandning av allihopa. Vetskapen om att vi i slutändan har så lite makt över våra egna liv. Ifall vi ska leva eller dö. Det var väl det som gick upp för mig. Och när jag sedan läste kommentarerna, "Vila i frid". Jag har aldrig varit med om något sådant innan.

Jag blev också så chockad över att hon var så lugn. Så fullständigt harmonisk och till freds med tanken på att hon om lite mer än ett dygn skall möta döden. Döden. Jag kan inte förstå det. Men kanske är det en sådan sak man inte kan förstå, om man inte är där själv.

För er som inte följt Liv´s blogg eller på ett eller annat sätt hört om hennes öde, kan jag berätta att hon har bröstcancer. Bröstcancer som har spridit sig. Det är så fruktansvärt att tänka sig, och det kan drabba vilken kvinna som helst. Det kan drabba dig själv. Eller någon i din närhet. Din mamma, din kompis, din mormor, din moster. Vem som helst. Så fruktansvärt.

Jag har tidigare köpt Rosa Bandet, mest som en god gärning utan att egentligen tänka till varför jag gjorde det. När jag köper det denna gång är det med mer eftertanke. Jag kommer att sprida Liv's historia vidare, till kompisar, familj och släkt. Allt för att få så många som möjligt att köpa Rosa Bandet, eller ännu hellre skänka mer. Jag tycker verkligen att du ska göra det också. Gå in här så ser du hur du kan hjälpa till.

Godmorgon. Har precis ätit frukost (hallongröt, två melonskivor + vatten med C-vitaminbrus) framför TV:n med päronen. Förlåt om jag låter väldigt Ebba von Sydow när jag berättar vad jag äter till frukost, men whatta heck. Det är i vilket fall som helst inte meningen. Jag gillar inte hennes blogg. Jag är inte helt hundra på vad jag tycker om henne över huvud taget. Men det tar vi en annan gång.

Idag är det inte alls lika fint väder som igår:( Tyvärr. Så himlans härlig dag igår med två promenader. Idag är det mule och regn, jag känner att jag snart blir deprimerad. Usch.

Vad ska ni göra idag?

Nu har jag bestämt mig. Det blir inget Hard Rock för mig. Huvudet dunkar fortfarande och jag hostar som om jag fick betalt för det. Inte bra, inte bra. Så nu sitter jag istället här och väntar på att mammsi ska komma hem så att vi kan gå ut en sväng med Elsa. Det är ju så himla härligt väder ute, alldeles perfekt temperatur, soligt och helt underbart höstigt. Sedan ska vi ha myskväll. Min tonårsbror ska tyvärr också vara med. Men men. Det blir riktig svullokväll, med film, pizza och glass. Inte för att film är särskilt svullo.. Skrev bara det för att ni ska förstå hur sjukt jäkla slöa vi kommer att  vara ikväll. Soffpotatisar, minst sagt. Bara ligga i varsin soffa och sleva i oss skitmat. (Observera att vi INTE har tre soffor, när jag sa att vi skulle ligga i varsin soffa menade jag: mamma i en, jag i en, min bror på golvet). Jahopp. Så kan det vara.

Just nu pratar jag med E. Hon och dom andra är tydligen sorgsna för att inte jag kan följa med ikväll. Sötnosar. Jag är faktiskt också ledsen för det, men det känns ju alltid bra om någon saknar en :P Det ska bli jättekul att se dem på måndag, godingarna, det var ju en vecka sedan sist. Inte klokt vad snabbt tiden går. Nej, nu ska jag ringa mamma och säga vilken film hon skall hyra. TIPS??

Åh herregud, jag är SÅ nära att få seriöst damp på min bror! Han är tretton, håller alltså precis på att bli tonåring (eller, han är ju redan tonåring tekniskt sett, men mer bokastavligt.. eller vad säger man?). Man börjar i alla fall märka att han är äldre, typ humöret, han håller på och skriker som en dåre och när han leker med Elsa så är det liksom inga lugna lekar utan det är rush genom hela huset. Inga nätta steg här inte. Det typ dånar i hela huset och mattor flyger åt alla håll. Aah, han är such a pain in the ass just nu, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nu förstår jag vad mamma och pappa genomled med mig för tre år sedan, och fram tills typ... nu. Jag menar jag är ju fortfarande tonåring och klart som tusan att jag också har lite humörsvängningar (A). Men ändå, jag har lugnat ner mig.

Hur kommer ni överens med era syskon?



Såhär kan det se ut när jag blir riktigt pissed :P