K to the A to the R to the P!
Funderade faktiskt vidare på det där med carpa igår. Visserligen är det ett ganska så udda ord, men ack så användbart om man tänker efter! Visserligen är ju betydelsen detsamma som "fånga", men det man kan ju liksom inte säga "men carpa firren dåååå", nej nej.
Jag tänkte även på det idag när jag var tillbaka på jobbet efter tre dagar hemma i sjukstugan. Det var en jättebra dag på jobbet, en sån där dag som man önskar man hade jämt, då hade det liksom inte varit något problem alls att jobba (nu tycker jag i princip aldrig att det är jobbigt att gå till jobbet tack vare att mina jobbarkompisar kickar ass, men vissa dagar är ju sämre än andra..). Det var knappt några kunder alls, vilket visserligen inte är så bra för verksamheten, men det gjorde att jag kunde kila på "studiebesök" till Jonna i bageriet och spendera två timmar till att baka wienerbröd, bullar och bröd tillsammans med henne, samtidigt som vi nästan ramlade ihop av skratt mellan plåtarna i all vår brainstorming om att säga upp oss, starta "semle-stuga" - med massage! - på parkeringen utanför jobbet och på så sätt konkurrera ut ICA. (om min chef läser detta, vilket är högst otroligt, så kan jag ju säga att vi aldrig skulle komma på tanken att göra verklighet av vår lilla fantasi, vi älskar jobbet - och dig!). När klockan sedan helt plötsligt var tre och jag, Jonna och Jennie slutade gick vi runt i butiken i vad som kändes som två timmar, eftersom alla tre skulle handla åt sig själva, vi skulle hem i olika bilar, men ville ändå gå tillsammans. Och alla vet ju att för många kockar ger en inte-så-bra-soppa, (särskilt inte när det gäller handling, mina Järnisar, kommer ni ihåg "pepparkaksglass eller mangosorbet, eller båda, eller kanske vanilj..?) men kul hade vi i alla fall! :)
Det jag vill komma fram till är i alla fall att nånstans, eller flera gånger under dagen faktiskt, stannade jag upp och tänkte att man MÅSTE fan verkligen CARPA! Ja, carpa, nu är det ett ord Karolina, we made it ;) Visst kan man bara flyta med och inte lägga någon större vikt vid vad som händer, men då står man också där när det är över. Oh, hemskt det lät nu, men ett exempel: den 1a februari åker Jennie iväg i fyra månader, då blir vi en mindre på våra jobbhelger, vi är ju som stöttepelare som hjälper varandra att skrattandes, svärandes över värk i ryggar och bittra kunder, suckandes över tidiga mornar, ta oss igenom arbetsdagar med sysslor som egentligen inte alls liknar de vi egentligen skulle vilja hålla på med. Och jag är yngst. Wich means, jag kommer antagligen att bli sist kvar, när jag lämnar skeppet, kommer alla redan att ha gått vidare till nya äventyr. Det är det som känns mest. Även om ICA för oss alla (inte ALLA, men för "oss" jag pratar om) bara är en mellanstation, så är det en jävligt bra sådan och vi har förbannat kul. En skön liten grupp av olika människor i ungefär samma ålder som på något sätt lyckats klicka oerhört bra. Och redan nu vet jag att många av dom kommer lämna; Jennie, Jessica, Hanna, Pontus, Jonna... Fem människor jag lärt känna och tycker otroligt mycket om, och det var också det som slog mig idag, att det är ingen idé att sörja vad som kommer att hända. Fånga - sorry, carpa - istället de ögonblick som virrar förbi, för det går snabbt, och klyschigt men sant så kommer de aldrig tillbaka. Framtiden kommer den också, och jag tror och hoppas att jag i dessa fantastiska människor fått vänner för livet - det är i alla fall så det känns.
Oj, nu ska jag knyta ihop säcken också.. Tappade tråden lite lätt. Just det. Det jag tänkte komma fram till innan jag gick helt banans i mina egna tankar och känslor var: jag har funderat en del på det här med carpa sedan senaste inlägget och när jag kom in på bloggen idag fann jag en kommentar från mitt favorit-B om detta ämne - och om fisken med nästan samma namn! - så jag insåg att jag ju måste visa er alla en bild på detta otroligt vackra djur.
Här har ni...
... EN KARP!!
