Vila i frid
Hej på er,
har inte bloggat på ett tag och det har gaft sina anledningar. Från början hade jag verkligen noll inspiration och lust, och då kändes det helt enkelt meningslöst att tvinga ner ett inlägg bara för att. Sedan fick jag för en och en halv vecka sedan veta att min mormor hade max en vecka kvar att leva. Från att ha gått och väntat på att hon skulle komma hem från sjukhuset, blev chocken enorm och det kändes som hela jag rasade samman.
Min mormor och jag har alltid stått varandra nära, hon och morfar har alltid bott i princip grannar med oss och vi har spenderat oerhört mycket tid tillsammans under hela mitt liv. Jag har även varit ute o rest med mormor och morfar vid tre tillfällen. Vi kunde prata om det mesta, vi shoppade, vi fikade, hon var så generös, så omtänksam och snäll.
Min mormor lämnade oss i torsdags. Hon somnade in på sjukhuset, orsaken var galopperande cancer. Det känns fortfarande helt overkligt och jag tror inte riktigt att jag har tagit in det helt, så sent som i somras bodde hon hemma och var helt som vanligt. Den människa jag såg i sjukhussängen i torsdags såg ut att ha åldrats tjugo år på en och en halv månad. Man är så maktlös, blir så arg, det finns ingenting vi kan göra när cancern har bestämt sig för att ta en människas liv. Min mormor blev 71 år gammal, och jag hade inte en tanke på att hon faktiskt skulle kunna dö i en så "ung" ålder. Tänkte att hon nog skulle finnas med oss i åtminstone tjugo år till. Att hon skulle få uppleva min student, mit bröllop, när jag får barn osv. Nu kommer hon inte få göra det, och sorgen hos oss alla är enorm.
Jag älskar dig mormor, tack för den tiden jag fick med dig och för allt du gett mig. Jag kan inte förstå att du verkligen är borta. Vi ses i Nangijala ♥
Det känns som att det inte finns något som är rätt att skriva. det blir fel vilket som, det du skrev va så fint. därför får du tusentals hjärtan istället, som jag hoppas kan trösta dig. all kärlek med tusentals hjärtan <3
Åh vad tråkigt! Min morfar dog några månader sen och jag tycker verkligen det är jobbigt för att nu bor min mormor själv och jag bor inte i sverige för att kunna hjälpa till me grejer och hålla henne sällskap osv. för jag vill inte att hon ska känna sig ensam... det tycker jag nästan är svårast. Men det blir lättare och lättare varje dag, det är bara att tänka på fina minnen du har med din mormor! Kram!
