BaraMatilda

Orkar inte skriva, så här kommer iaf lite bilder från senaste tiden:


Sandra, Ellinor & jag






<3

Så var veckan igång igen. Bara fyra dagar kvar tills helg, fast vet inte om jag vill tänka så egentligen? Tiden går så fasligt snabbt ändå, efter denna veckan är det ynka TVÅ veckor kvar till höstlovet. Dessutom kollade jag på vår terminsplanering idag och insåg att vi klarat av över en tredjedel av höstterminen redan. Det är sjukt.
Känns som man fått annat perspektiv på saker och ting nu, allt är inte längre lika självklart. Varför gå och längta tills helgen är över när man inte vet vad som händer innan dess..? Låter superdeppigt, och det är antagligen det jag stundtals är nuförtiden - inte på dagarna när jag är omgiven av människorna jag älskar mest av allt - men på kvällarna. När verkligheten kommer ikapp, när allting är tyst och det inte finns mycket annat att göra än att tänka. Och fundera. Tankarna vandrar så lätt iväg.

Om det är något som jag redan nu lärt mig av förlusten av min mormor, så är det att aldrig någonsin ta något för givet. Jag menar inte att man ska gå runt och tänka sig det värsta, absolut inte, men att visa kärlek och uppskattning är något som man gör alldeles för sällan. Man har sina nära och kära runt omkring sig och är så bortskämd med att få träffa dem i princip så ofta man vill, och hjulet man springer i snurrar så snabbt att man inte hinner reflektera över hur lyckligt lottad man egentligen är. Förrän något händer, någon rycks ifrån en. Det är först då man stannar upp, tänker till, prioriterar, värderar, vad är viktigt?

Jag kommer aldrig någonsin att få tillbaka min mormor, och tårarna rinner på mig bara jag skriver det här. Men en sak som jag är oerhört glad över mitt i allt mörker, är att jag faktiskt inte har något att ångra. Jag slipper tänka tillbaka med tanken "Om jag bara hade...". Jag är jätteglad att jag alltid har haft henne nära, och faktiskt prioriterat rätt.
Läxor, träning och annat i sammanhanget oviktigt får faktiskt kliva undan till förmån för kvalitetstid med dom jag tycker om. För jag vill aldrig någonsin förlora någon och behöva tänka tanken "Om jag bara hade...".

Hej på er,

har inte bloggat på ett tag och det har gaft sina anledningar. Från början hade jag verkligen noll inspiration och lust, och då kändes det helt enkelt meningslöst att tvinga ner ett inlägg bara för att. Sedan fick jag för en och en halv vecka sedan veta att min mormor hade max en vecka kvar att leva. Från att ha gått och väntat på att hon skulle komma hem från sjukhuset, blev chocken enorm och det kändes som hela jag rasade samman.
Min mormor och jag har alltid stått varandra nära, hon och morfar har alltid bott i princip grannar med oss och vi har spenderat oerhört mycket tid tillsammans under hela mitt liv. Jag har även varit ute o rest med mormor och morfar vid tre tillfällen. Vi kunde prata om det mesta, vi shoppade, vi fikade, hon var så generös, så omtänksam och snäll.

Min mormor lämnade oss i torsdags. Hon somnade in på sjukhuset, orsaken var galopperande cancer. Det känns fortfarande helt overkligt och jag tror inte riktigt att jag har tagit in det helt, så sent som i somras bodde hon hemma och var helt som vanligt. Den människa jag såg i sjukhussängen i torsdags såg ut att ha åldrats tjugo år på en och en halv månad. Man är så maktlös, blir så arg, det finns ingenting vi kan göra när cancern har bestämt sig för att ta en människas liv. Min mormor blev 71 år gammal, och jag hade inte en tanke på att hon faktiskt skulle kunna dö i en så "ung" ålder. Tänkte att hon nog skulle finnas med oss i åtminstone tjugo år till. Att hon skulle få uppleva min student, mit bröllop, när jag får barn osv. Nu kommer hon inte få göra det, och sorgen hos oss alla är enorm.

Jag älskar dig mormor, tack för den tiden jag fick med dig och för allt du gett mig. Jag kan inte förstå att du verkligen är borta. Vi ses i Nangijala ♥

Ibland är livet så fruktansvärt orättvist.
Lämna oss inte. :'(