BaraMatilda

... som vår käre rektor sa igår ;) Ja, man kan ju iaf inbilla sig att det är oändligt långt, och just nu känns det faktiskt så. Första dagen på sommarlovet, jag kan inte fatta att jag redan har gått TVÅ av tre år på gymnasiet.

För att bli lite sentimental så känns det helt seriöst som att det var om inte igår så i förrgår jag började på Sam och bara kände Ullis.
Det känns som att det var alldeles nyss jag och Ullis gick upp för trapporna och Ullis fick syn på Ärret, och jag tänkte shit, den här tjejen gillar inte mig :P Det var alldeles nyss vi blev uppropade i våra klasser och jag, Ärret och Ullis satt på en rad i klassrummet och Cornelia satt på raden framför tillsammans med Bea och Stephanie, och jag tänkte wow, galen, mysko tjej. Jag minns när våra klassföreståndare presenterade sig som Nisse och Gunnar och jag tänkte HAHA,, jag minns att de tvingade oss att gå fram en och en och ställa oss framför klassen för att ta en porträttbild, och jag minns att jag tänkte jävlar vilken cool klass jag har hamnat i och jag minns också att jag tittade på John och tänkte mygoooood vilken snygg pojk och jäklar vilka coola skor. Jag minns att Malin hade en tunn fläta av sitt hår som ett diadem och tänkte shit, snygg tjej, och jag minns första intrycket av Josefina vilket var hurihelvete kan hon vara lika gammal som mig. Jag minns när David skulle fotograferas och skrev Darin på sin namnskylt istället för David, och jag tänkte mogen grabb.
Jag minns när vi var på väg från gamla byggnaden till nya och jag, Ärret, Cornelia och Ullis stannade upp och pratade med Ida och Ellinor och jag minns att jag tänkte jäklar vilka små tjejer. Vi satte oss på Röda Torget och jag kommer ihåg att vi började switcha msn-adresser och mobilnummer och jag minns att Emelie kom med på nått hörn och klottrade ner sin msn i min almanacka.

Jag minns mycket från den där första dagen, jag minns att jag var lycklig när jag kom hem från första skoldagen på gymnasiet, min klass kändes just då som världens bästa. Jag kan inte förstå att vi redan klarat av två av de där tre åren som kändes så fruktansvärt långt borta den där dagen.
Vad jag inte visste den var att det var inte min klass som skulle bli de som gjorde det värt att gå till skolan, det var fem andra otroligt speciella personer. Vi var sex personer som på något plan klickade redan första dagen, och sedan dess har upplevt sjukt mycket roliga saker tillsammans. Jag har bara känt dessa underbara tjejer i knappt två år (förutom Ullis), men ändå känns det som att vi har varit vänner för alltid.