Rewind and repeat
Känslan av Zakynthos bleknar i samma takt som min hy. Brännan bara rinner av mig, och min hjärna (och mitt hjärta) som i över en vecka efter hemkomsten från Grekland fortfarande var kvar nere på Zakynthos, börjar sakta men säkert att återvända till mig här hemma i Sverige.
Det känns skönt på ett sätt, skönt att slippa må mentalt dåligt över att inte kunna vara på ett ställe man helst av allt vill vara på, skönt att kunna uppskatta det och dem som finns här hemma igen. Skönt att slippa gå och längta tillbaka och vara en plåga och en besvikelse för omgivningen, som ju inte har gjort något fel.
Men det känns också tråkigt. Tråkigt att det har gått såpass lång tid att de färska minnen och bilder jag har från veckan där nere börjar blekna såpass att de inte tar upp hela min tankeverksamhet längre. Mina minnen från den veckan har naturligtvis inte glömts bort, det kommer de aldrig att göra, aldrig. Men de ligger inte i lika färskt minne längre, jag kan plocka fram dem när jag vill, men de är inte längst fram i hjärnan jämt och ständigt. Och det känns tråkigt. För det vill jag att dom ska vara.
Det låter så satans löjligt och jag vet det, men jag hatar att tänka på vad alla dom där nere gör just nu, hur bra dom har det. Att mitt på dagen komma på sig själv med att tänka: "Nu sitter dom och äter en grekisk sallad vid samma bord som vi satt" och att klockan halv åtta på kvällen tänka "Nu är klockan halv nio, nu sitter några andra på vår balkong och dricker breezers och snart gör dom sig i ordning för en utekväll". Sånt där är bara patetiskt på ett sätt, men ändå inte. För man kan inte hjälpa att man har haft en underbar vecka med en fantastisk vän, och bara vill uppleva den igen. Vi hade så sanslöst roligt.
Men. Även om jag inte kommer få tillbaka den veckan, så kommer jag få en ny. En ny vecka, på samma underbara ställe, med en annan, men dock lika underbar, vän. Så jag har absolut ingen anledning att deppa, och det ska jag inte göra heller. Känns bara skönt att få ut lite tankar ibland.
