För bra
Först och främst måste jag bara tipsa er om en blogg. Det är Miras blogg och jag läser den i stort sett varje dag. När hon skriver går det rakt in i en, vartenda ord träffar liksom rätt. En massa substans i texten liksom, till skillnad från många andras ordbajsande bloggar. Var inne där alldeles nyss och läste lite, ett inlägg om hennes gamla högstadieskola.
Det fick mig att börja fundera på tiden som gått. Blev sådär överdrivet sentimental och nostalgisk, och även fast min högstadietid var minst sagt blandad kompott både vad det gäller kompisar och minnen. Jag känner ingen längtan tillbaka till min gamla skola, och inte heller till folket som gick där (med några få undantag), men på något konstigt sätt kan jag ändå sakna den tiden. Den kommer ju liksom aldrig tillbaka. Högstadietiden när man tyckte att man vara så sjukt stor, och mognast i världen. När jag nu ser tillbaka på tjejerna som är i den ålder jag var då, så ser jag småungar.
Stöter jag på några av dem på busshållplatsen står de och skryter nervöst om sin första fylla. Dom har alldeles för mycket smink, toviga hästsvansar, och dom är fortfarande bara barnen. Var vi såna där när vi var femton?
Vi kände ju oss som att vi var on top of the world, nästan vuxna. NU är jag nästan vuxen, tre år senare. Inte då, då var jag fortfarande liten, ovetande. När man bråkade löste man alltid konflikterna på en rast borta vid fönstret, var det nåt riktigt seriöst gick man till och med bakom skolan, kanske upp i skogen. Man kunde vakna sent för det tog ändå bara fem minuter till skolan med moppen. Vi hängde i skolan på fredagskvällarna, ett gott gäng och Tomas, vi såg på skräckfilm och spelade fotboll och pingis. Sköna tider som man är glad att ha upplevt, men ändå inte längtar tillbaks till.
När man ser tillbaka så har tiden ändå gått så snabbt, man har hunnit med så mycket utan att man ens tänkt på det. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vara utan de upplevelser jag varit med om. Tror att dom alla, både positiva och negativa, har lärt mig nya saker och format mig till den är jag är idag.
Det fick mig att börja fundera på tiden som gått. Blev sådär överdrivet sentimental och nostalgisk, och även fast min högstadietid var minst sagt blandad kompott både vad det gäller kompisar och minnen. Jag känner ingen längtan tillbaka till min gamla skola, och inte heller till folket som gick där (med några få undantag), men på något konstigt sätt kan jag ändå sakna den tiden. Den kommer ju liksom aldrig tillbaka. Högstadietiden när man tyckte att man vara så sjukt stor, och mognast i världen. När jag nu ser tillbaka på tjejerna som är i den ålder jag var då, så ser jag småungar.
Stöter jag på några av dem på busshållplatsen står de och skryter nervöst om sin första fylla. Dom har alldeles för mycket smink, toviga hästsvansar, och dom är fortfarande bara barnen. Var vi såna där när vi var femton?
Vi kände ju oss som att vi var on top of the world, nästan vuxna. NU är jag nästan vuxen, tre år senare. Inte då, då var jag fortfarande liten, ovetande. När man bråkade löste man alltid konflikterna på en rast borta vid fönstret, var det nåt riktigt seriöst gick man till och med bakom skolan, kanske upp i skogen. Man kunde vakna sent för det tog ändå bara fem minuter till skolan med moppen. Vi hängde i skolan på fredagskvällarna, ett gott gäng och Tomas, vi såg på skräckfilm och spelade fotboll och pingis. Sköna tider som man är glad att ha upplevt, men ändå inte längtar tillbaks till.
När man ser tillbaka så har tiden ändå gått så snabbt, man har hunnit med så mycket utan att man ens tänkt på det. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vara utan de upplevelser jag varit med om. Tror att dom alla, både positiva och negativa, har lärt mig nya saker och format mig till den är jag är idag.
Kommentarer
Postat av: Cassandra
Väldigt fint skrivet! Känns som dina ord, precis som Miras, bara prickar rätt :)
Postat av: Anonym
Svar: Tack så mycket :D
kram
Trackback
