The des(s)ert
Efterrätten igår, ja det var den alla hade väntat på ända sedan vi såg menyn när vi kom. "Brownie med hallonphiladelphia",, mumma tänkte vi. Först serverades det skaldjursförrätt: räkor samt musslor på nån pastaplatta, helt okej, men magarna kurrade hos oss vid bord nr 1, så vi väntade förväntansfullt på varmrätten. Det bliev fläskfilé md bakad potatis och ungsbakade coctailtomater (eller nåt liknande, jag är ingen kock..). Gott det med, men inget jättespeciellt liksom, plus att det var miniportioner. Så förväntningarna var minst sagt höga när det var dags för efterrätten.
Äntligen kommer den, men vad händer här? Brownie'n är mindre än en tändsticksask. Wtf, tänker vi, WTF LIKSOM? ;) Hehe. Där satt vi, fortfarande hungriga, och tänkte äta oss mätta på brownie och så var det en enda jävla liten tugga. Grrr. Men i alla fall, vi smakade, och oh yes det var heaven. It tasted like little drops of heaven, för att citera Vänner. Redan efter första lilla knappnålstuggan konstaterade vi att vi nog skulle bli mer än mätta på det här.
Vad händer då? Jo, en liite för överförfriskad medarbetare vinglar förbi vårt bord (vårt bord var det mest eftertraktade), använder en pelare som strippstång (typ), och jag ser hur hon siktar in blicken på MIN tallrik. Två sekunder senare ligger min brownie i hennes mage. Noooo. Jaja, shit the same tänkte jag, inte hela världen liksom. Men vad händer då? Jo, hon går bordet runt (vi var 6 pers) och slukar ALLAS efterrätter! Den enda som fick behålla sin var Angelica som hade glutenfri. Till råga på allt spiller hon ut en cider. Hej och hå. Men hon var för påverkad för att bry sig utan stapplade vidare mot nästa bord, där hon åt upp en till brownie. Den stora frågan är: hur orkade hon? Jag var typ mätt efter min första tugga.
Det var kul i början, vi körde "Bord nummer tretton är ni klara? Jajjamensan fattas bara!" med hennes bord (alla andra var så jävla rädda satt och bah typ; shit vågar vi sjunga en snapsvisa, medan vårt borde körde Lambo och Armen i vinkel i högan sky :P). Men sen blev det lite för mycket, orka vara så full att man inte har kontroll över vad man gör, när man är på stor fest med middag, där chefen dessutom är med. Jaja, hon mår nog som hon förtjänar idag. ;)
Efter att denna bilden togs hann jag ta en tugga till. Det var gott så länge det varade. ;)
Äntligen kommer den, men vad händer här? Brownie'n är mindre än en tändsticksask. Wtf, tänker vi, WTF LIKSOM? ;) Hehe. Där satt vi, fortfarande hungriga, och tänkte äta oss mätta på brownie och så var det en enda jävla liten tugga. Grrr. Men i alla fall, vi smakade, och oh yes det var heaven. It tasted like little drops of heaven, för att citera Vänner. Redan efter första lilla knappnålstuggan konstaterade vi att vi nog skulle bli mer än mätta på det här.
Vad händer då? Jo, en liite för överförfriskad medarbetare vinglar förbi vårt bord (vårt bord var det mest eftertraktade), använder en pelare som strippstång (typ), och jag ser hur hon siktar in blicken på MIN tallrik. Två sekunder senare ligger min brownie i hennes mage. Noooo. Jaja, shit the same tänkte jag, inte hela världen liksom. Men vad händer då? Jo, hon går bordet runt (vi var 6 pers) och slukar ALLAS efterrätter! Den enda som fick behålla sin var Angelica som hade glutenfri. Till råga på allt spiller hon ut en cider. Hej och hå. Men hon var för påverkad för att bry sig utan stapplade vidare mot nästa bord, där hon åt upp en till brownie. Den stora frågan är: hur orkade hon? Jag var typ mätt efter min första tugga.
Det var kul i början, vi körde "Bord nummer tretton är ni klara? Jajjamensan fattas bara!" med hennes bord (alla andra var så jävla rädda satt och bah typ; shit vågar vi sjunga en snapsvisa, medan vårt borde körde Lambo och Armen i vinkel i högan sky :P). Men sen blev det lite för mycket, orka vara så full att man inte har kontroll över vad man gör, när man är på stor fest med middag, där chefen dessutom är med. Jaja, hon mår nog som hon förtjänar idag. ;)
Efter att denna bilden togs hann jag ta en tugga till. Det var gott så länge det varade. ;)
Kommentarer
Trackback
