BaraMatilda

Pjuh.
Har precis avslutat mitt arbete om Mordet på John F. Kennedy. Ska lämnas in till historieläraren på fredag, och vem är ut i näst sista sekunden, om inte jag?
Så är det alltid, eller i alla fall nästan alltid. That's me, kan inte hjälpa det.
Eller jo, jag kan göra något åt det om jag vill. Men jag jobbar bäst under press.
När jag känner att görjagdetintenusågörjagdetaldrig, typ. Det är då det blir intensivt, hårt arbete och jag bara ger mig fan på att jag ska göra klart det nu om det så är det sista jag gör.
Too much drama queen kanske, riktigt så allvarligt är det väl inte. Men det var bara för att ge eventuella läsare en bild i huvudet av hur det kan se ut när jag äntligen, långt om länge får tummen ur arslet och sitter och knapprar på tangentbordet så fingrarna blöder.
Full fokus på skärmen, omvärlden är en enda grå, blurrig massa, bara texten på min skärm lyser upp i regnbågens alla fäger. Det är mörkt ute, på bordet står ett halvt nedbrunnet stearinljus och egentligen så borde tangentbordet och datorn med all dess inbyggda kunskap bytas ut mot en hög skrynkliga kollegieblockspapper, en blyertspenna och en fet hög med Nationalenceklypedier.
Där har ni er bild.

Dra av ungefär tre fjärdedelar av kryddandet så har ni bilden.
Jag har en tendens att hålla på sådär. Överdriva.
Absolut inte så att jag ljuger. Nej. Mer så att min fantasi är så livlig att jag inte kan hejda mig.
Folk jag känner förstår när jag lägger på några kilo på sanningen. Kanske är det tonen.
Mina kryddningar saknar ofta substans helt, dom är helt out of the blue.
Det kan nog mina nära och kära skriva på för.
Så ha det i baktanken. Ifall du nu skulle läsa detta.
Ciao.