BaraMatilda

Gaaah.
Vad gör man när man är så fucking pissed att man bara vill skrika typ som om det inte fanns någon morgondag?
När man bara vill grabba TV:n och hiva ut den genom ett stängt fönster, sparka hål i väggarna, krossa det finaste porslinet.
När allt känns så jävla hopplöst att man bara vill gå och lägga sig en lång, lång tid.

Usch. Jag vill avreagera mig.
En boxningssäck. Maybe.
Skrika i en kudde till det känns som det är fullt av myror i huvudet. Kan också funka.
Springa långt och länge. Inte när man är sjuk.
Skriva. Det bästa.
Få ut allting, bara ordbajsa ända tills man är helt tom innuti. Och utan att fysiskt skada något eller någon. Även om jag just nu inte skulle banga att leka madman och gå lös med ett järnrör på något.
Jag är inte så galen som jag låter.
Jag är bara arg, ledsen, förbannad. Sånt där. Ledsen över att allt inte längre är som det en gång var.
Jag vill bara vara superkonservativ och låta allting vara som det alltid har varit. Att det ska få bestå.

Då när jag var pappas flicka. När han alltid höll mig om ryggen.
Vi bråkade aldrig. Var alltid vänner.
Känns inte så längre.
När mamma tyckte jag var underbar och rolig. Tackade för att jag varit så snäll och för att vi haft så roligt.
No more.

Trodde tonåren var i början, då när man precis blivit pubbeunge. Hormonerna flödar fritt.
Och man vet inte riktigt vad som händer.
Men jag är förfan ingen fjortis längre. Det var många år sedan.
Trodde detdär skulle vara förbi nu, left in the past.

Jag gillade en tid. En tid när man fick vara som man ville.
En tid där man inte behövde göra så många val, inte fatta så många beslut.
Man fick sitta med mamma och pappa på en filt i en park och äta picknick med tunnbrödsrullar på Valborg.
Man var fortfarande bara barnet. Och dom fanns där för att skydda en, för att fatta de rätta besluten åt en.
Det var underbart.
Man fick vara hemma och mysa en lördagkväll, äta tacos framför TV:n och se på Eva&Adam och äta lösgodis, och bara familjemysa. Det var accepterat, man kunde göra det utan att tänka på vad man missade därute.
Sakerna man bråkade om var småsaker.
Som fjärtar i rymden.
Ingenting spelade någon roll.
Ta mig tillbaka till den där tiden.