BaraMatilda

Ursäkta mig. Men jag måste bara skriva detta inlägget. Var precis inne på en blogg, och tjejen som har bloggen hade länkat till en så kallad Ana-sida. Observera att hon hade länkat för att hon tyckte det var sjukt, stört och frukstansvärt korkat, inget annat!

Vet inte om jag har nämnt det i bloggen förut, men jag har haft en ätstörning. Det började för ca två år sedan, och detta är något jag fortfarande plågas av, om än i mycket mindre utsträckning. Har man en gång fått in dom tankarna i huvudet, får man leva med dem resten av livet. När det var som värst styrde maten i princip hela min vardag. Vill bara säga att jag hade varken anorexia eller bulimi. När man pratar om ätstöringar så kopplar folk automatiskt till dessa två sjukdomar. Men allt som har med en snedvriden inställning til mat och träning är en ätstörning.

Det började alltså i mitten av åttan, kommer inte ihåg exakt när eller vad som var den avgörande punkten. Jag har alltid varit lång, när jag var yngre var jag alltid längst i klassen och därför har jag väl också sett mig som "stor", även fast jag aldrig varit tjock på något sätt. Men i alla fall så började jag intala mig själv att det nog inte skulle skada om jag gick ner några kilo. Jag började träna på gym och drog ner på allt som var onyttigt, senare även sånt som egentligen inte var onyttigt. Jag vägde mig flera gånger om dagen, och fick ångest om det var så att jag gått upp ett hekto. Det kunde vara så att jag vägde mig på morgonen och då vägde en vikt, och sedan vägde mig mitt på dagen, då jag ätit. Då är det ju helt normalt att man väger lite mer, på morgonen är ju magen tom. Men det tänkte inte jag på, allt som fanns i mitt huvud var att gå ner i vikt. Först ville jag bara gå ner ett par, tre kilo. Tänkte att "når jag bara DEN vikten så kommer jag vara nöjd". Naturligtvis blev jag inte nöjd när jag väl var där. Jag mådde dåligt av att inte få äta och av för mycket träning, och inte hjälpte det då att jag hade gått ner några kilo.
I skolan åt jag ingen mat, bara sallad, och annars levde jag i stort sett på frukt. Åt ju såklart annat också, men bara extremt nyttiga saker, och i miniportioner och till och med då fick jag ångest efteråt, för att jag ätit något över huvud taget. Tyckte inte att det var nödvändigt att äta efter jag tränat, vilket naturligtvis ledde till att jag blev helt utmattad. Det gick så långt att allt jag tänkte på ar mat. Allt kretsade kring måltiderna, och till slut drig jag mig till och med för att följa med kompisar hem, för att jag var rädd för att jag skulle behöva äta en massa. Helt sjukt, jag vet.

Mina föräldrar och andra i min närhet märkte ju såklart av det en del, men eftersom jag aldrig gick ner jättemycket i vikt var det liksom.. aa jag vet inte. Ingen som reagerade på allvar. Men det var ju det som jag helst av allt ville. Att någon skulle reagerat. Sett hur dåligt jag mådde, hjälpt mig. Men aldrig att jag skulle bett om hjälp själv, gud nej. Har man en ätstörning vill man inte se sig själv som sjuk, man vill inte vara ett offer. Jag intalade mig själv att det inte var så farligt, att jag bara inbillade mig, och att folk skulle tycka jag var löjlig och jag sa nåt. Men samtidigt förstod jag ju att det inte var normalt det jag höll på med.
Märkte ju även att träningen inte gav nåt när jag inte hade nån energi, blev snurrig och höll på att kollapsa inför hela träningsgruppen flera gånger.

Skulle kunna gagga på hur länge som helst om detta, men det ska jag inte. Nu är jag i alla fall någorlunda "frisk" ifrån det, även om jag tror att tankarna alltid kommer att följa mig och jag kommer att få vara försiktig så jag inte hamnar där igen. Går och pratar med kurator och det hjälper faktiskt. Får tillbaka tankarna då och då, och funderar på att sluta äta igen, men det är alltmer sällan nu som tur är. Jag tror att jag är såpass klok att jag inte utsätter mig för det igen, för jag vet vilket helvete det är.

Därför kanske ni förstår varför jag blir rosenrasande när jag ser sidor som den jag just besökte. Helt absurt. För er som inte vet vad det handlar om är det sidor där tjejer med ätstörningar peppar varandra att äta mindra, delar med sig av tips om hur man döljer sin ätstörning och hur man slipper äta mm mm. Fattar ni vad sjukt? Där står till exempel saker som "Du BEHÖVER inte mat!" Klart som fan att man behöver mat. Det är bara crap och bullshit alltihop på sådana sidor. Att dom ens får finnas.